Efter några dagars resa och upptäckande i häftiga Lofoten passerade Martin och jag gränsen till Sverige. Vi passerade Riksgränsen, Björkliden (där vi gjorde ett stopp för grottbesök), Abisko (spanade in Kungsledenskylten) och körde vidare mot Kiruna och Nikkaluokta. Där vi slog upp tältet i det regniga vädret

och somnade tidigt för att sedan vakna tidigt. Vi packade ihop vår utrustning och började vandra de första 19km som tog oss till Kebnekaise fjällstation. Vägen dit var lika fin som jag mindes den sedan sist jag gick den (exakt en vecka tidigare under min vandring mellan Abisko - Nikkaluokta). Väl framme vid fjällstationen några timmar senare satte vi upp vårt tält, käkade middag, drack en god fjällöl och njöt av att vara på denna underbara plats omringade av fina människor.

Morgonen därpå tryckte vi i oss en gigantisk frukostbuffé och sedan bar det av mot sydtoppen. Det var första bestigningen för Martin, och andra för mig. Vi höll ett otroligt bra tempo hela vägen upp och tog vätskepauser efter stigningarna. Det måste ha varit morgonens buffé som gav energin. Min bestidning året innan åt jag djungelvrål med jämna mellanrum i hopp om att få någon energi att orka hela vägen upp.

Dimman var tjock denna bestigningsdag och i vissta tillfällen såg vi inte längre än till våra egna händer. Härlig whiteout. Lite trist eftersom att naturen är storslagen och man vill gärna se den. Men kanske skönt att inte behöva se den höga stigninen som väntar efter kaffedalen. Bara att knata på!

 

Vi kom iallafall upp till toppen efter mycket slit och stod länge där uppe och bara njöt tillsammans med andra lyckliga vandrare. Den tjocka dimman började också skingra sig något så vi fick ta del av utsikten på toppen. Blir alltid förvånad över hur fin en utsikt faktiskt kan vara.

 

Sedan började vi traska neråt, åt lunch i toppstugan och köttade på med ett bra tempo ner till fjällstationen igen. Denna bestigning tog oss 7,5 timma inkl. lunch. Jag förstår fortfarande inte vart all kraft och energi kom ifrån. Året innan tog bestigningen 4,5 timma längre och jag var totalt slut efteråt. Denna gång blev det öl och trevligheter inne på fjällstationen med fina människor efteråt. Är imponerad av vår insats och jag blev ännu mer inspirerad att lyckas göra en bestigning ännu snabbare, och i framtiden kanske i ett par löparskor.

Efter en sovmorgon tog vi på oss all utrustning, packade ihop tältet och började röra oss tillbaka mot Nikkaluokta. Det var en ganska tung vandring faktiskt. Trötta ben och hyfsat energitom, men fram kom vi! trött får man vara efter ungefär 60km och stora höjdskillnader!

Kebnekaise 2015

Foto: Stefan Andersson

Kebnekaise 2014

Förväntansfulla packade vi bilen full med friluftsutrustning av alla dess slag. Egentligen ganska omedvetna om vad man egentligen bör ta med sig för en bestigning av ett berg. ”Bestiga Kebnekaise” har stått många år på min bucketlist men beslutet att faktiskt åka iväg blev väldigt impulsivt. Stefan och jag pratade om det över telefon en kväll och två dagar senare var vi iväg. Impulsivitet är något vi båda gillar skarpt.

Vi körde iväg med bil mot tåget och redan där började resan jävlas med oss. Det var otroliga förseningar som ledde till ett ytterligare impulsivt beslut, att köra till Boden istället och ta tåget därifrån. Vi hann men givetvis var det förseningar även där haha. Detta skulle också bidra i att vi skulle missa sista busssen från från Kiruna till Nikkaluokta. Vi valde dock att inte hänga läpp. Och vi träffade en trevlig herre på SJ som skulle fixade taxi till oss vid ankomst i Kiruna. Tack! Här träffade vi även Pekka, en glad och ensam kille som skulle upp till Kebnekaise för att jobba som guide. Vi hängde en del med honom och i väntan på tåget upptäckte vi Boden lite, som slutade med ett svalkande dopp och simtur till fontänen. Spontanitet när den är som bäst.

Väl framme i Kiruna blev vi upphämtade av taxi som körde oss till Nikkaluokta och där påbörjade vi 19km kvällsvandring. Detta var min längsta distans jag gick då, och jag var så nöjd när vi kom fram klockan 24. Vi reste vårt tält på en kulle med magisk utsikt, och dagen därpå startade vi vår bestigning.

 

Efter fyra timmars sömn klev vi upp klockan 6, mötte upp Pekka som skulle gå med oss en bit och sedan började vi traska 06,30. Vi vaknade upp till en fantastisk utsikt och ett glädjerus spred sig i hela kroppen. Sverige har en magisk natur som jag önskar att alla fick se. Det var lätt att glömma bort sin hyfsade fysik och icke-existerande kondition när man började traska och fascinerades av alla dalar, berg, vattendrag och glada vandrare från världens alla hörn. Här väcktes en stor nyfikenhet hos mig.

 

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag hade väntat mig. Att det skulle vara lätt? svårt? jobbigt? allt jag ville var att ta mig upp för berget och kunna stryka Keb från min bucketlist. Vad jag än tänkte innan slog det mig ganska ordentligt när jag såg vilka rejäla stigningar vi hade framför oss. Det var högt och brant. Mjölksyran kom snabbt och mina djugelvrål i fickan gick åt snabbt för snabb energi. ”Kaffedalen” var något jag hört talas om innan avfärden men hade inte reflekterat så mycket över den, förrän jag fick syn på den. När du stod och kollade på den såg den inte överdrivet jobbig ut, men väl uppe på ”toppen” efter första riktiga stigningen blev det som en käftsmäll att måsta gå neråt och sedan upp igen, och ännu högre än vi precis gått. Speciell känsla. Bara att fortsätta framåt. Efter en längre lunch och en powernap (för Stefan) nere i kaffedalen började vi vår sista stigning upp mot sydtoppen. Några timmar, svordomar, svettdroppar och sockerkickar senare stod vi på Sveriges högsta punkt, gav ifrån oss både ett och tre glädjevrål och njöt av den milslånga utsikten. Det togs många bilder på toppen och vi skapade kö efter oss.

 

Vi började sedan traska neråt tillbaka mot Kebnekaises fjällstation och vårt budgettält. Ungefär 12 timmar tog vår bestigning. Vår planerade trerättersmiddag suddades ut snabbt då vi, helt slut däckade i tältet klockan 20. Morgonen därpå blev jag påmind om bestigningen med mina ömma fötter som inte ville ge sig. Jag dammade av ett par gamla kängor innan avfärd. Orutinerat och lärorikt. Vi var trötta och tanken på att gå 19km tillbaka till Nikkaluokta kändes inte speciellt lockande just då. Vi pungade ut 800.- på en helikoptertur på åtta minuter. Jag som aldrig åkt helikopter innan tyckte det var värt. Från Nikkaluokta tog vi bussen in till Kiruna och därefter (efter den obligatoriska förseningen) tåget till Boden där bilen befann sig. Tack för en fantastisk bestigning på många sätt, Stefan!

Partners:

Följ mig:

Copyright © 2017 Idalindstrom.se